Att kliva av som VD eller från en annan position där man kan anses vara framgångsrik för att det helt enkelt är dags kräver mod. Att våga göra något helt annat kräver också mod. Det modet är det långt ifrån alla som har, men en som verkar ha det är Niclas Palmstierna som hoppade av jobbet som VD på Tele2 och stack till volontärjobb i Colombia.

Efter fem år som VD för Tele2 tyckte han att det var dags att göra något nytt, men säger i en intervju i SvD att det inte fanns något annat inom Kinneviks-koncernen som lockade honom. Det finns i och för sig andra arbetsgivare… (tips)

Istället stack han och familjen till Colombia i tre månader och jobbade med utsatta människor i fattigdomen. Där krävdes en annan typ av mod, inte minst att hantera den påtagliga risken att någon skulle kidnappa deras sex och åtta år gamla barn.

Nu är han tillbaka i Sverige och letar nytt jobb. Den där artikeln och all annan uppmärksamhet i olika medier (som här) kanske kan hjälpa…

Men det var det här med modet och insikten. Visserligen har han nu inte bytt inriktning för gott. Riktigt så stort är det inte. Men han har vågat hoppa av.

Det finns ju de som drar på samma jobb i evigheter fast de inte trivs och/eller fast det inte funkar. Det innebär inte att det är något fel på varken dem eller jobbet, bara att det inte riktigt passar ihop, kanske i alla fall inte i längden. Fast ibland är det ju det också. Allt från medarbetare som inte gör särskilt mycket nytta längre till chefer som fördärvar.

Att då våga inse det och att bryta upp kräver ett visst mod. Ofta sätter man ju saker på spel. Ekonomin är förstås en sak och nog så viktig. Det kan självklart vara ett hinder. Att gå från en skyhög lön till en bra lön är ju en sak, men det kan vara svårare att byta ner sig ordentligt. Att behöva gå från hus och hem och helt byta livsstil kan bli ett allt för stort steg. Trots allt drar man på sig ansvar i livet och det kan man ju inte bara strunta i.

Fast en del har nog tänkt tanken och vid någon tidpunkt är det ändå en prioriteringsfråga där hälsan kan vara viktigare än pengarna.

Själv tror jag att prestigeförlusten många tänker sig, verklig eller inbillad, är det som framförallt får folk att inte ta steget. Man är rädd för vad kollegorna, vännerna, familjen och grannarna ska tycka. Särskilt så är det bland de som kommit en bit i karriären och av andra ses som lyckade. Alla kommer att vara helt säkra på att man har misslyckats, tror jag att man tänker och fasar för. ”Där går Pelle/Stina som inte klarade jobbet…” Och så är det kanske i viss mån. Men att våga erkänna det är stort och modigt. Att våga välja bort det man håller fast vid bara av prestigeskäl och gör det man själv mår bra av måste väl ändå vara ganska avundsvärt?

Så jag undrar om det inte borde vara en stjärna i kanten på någons meritförteckning att ha både självinsikt och mod. Det måste vara mycket bättre än att det framstår som att man hängt sig kvar i varje halmstrå alltför länge, så länge man kunde, kanske till de kastade ut en. Borde det inte vara ett tecken på både insikt, mod och lärdom, ungefär som föräldraskap, något många också verkar se som ett problem i yrkeslivet snarare än en tillgång (läs om Föräldrasmart här).

Säkert finns det en risk för att somliga gör den här typen av insatser för att framstå som mer människotillvända och trevliga än de är, men om vi inte är cyniska så är det ju ytterligare en bra sak att lägga till sitt CV, nämligen att man tänker på andra också och att man är beredd att göra något för dem. Goda egenskaper i många yrken, inte minst för chefer.

Nu var det ju inte någon lång tid Niclas Palmstierna och hans familj var volontärer och det är nog rimligt att anta att han hittar ett nytt toppjobb att satsa på ganska snart. Men han har ändå visat att det är möjligt och får han det där toppjobbet så har han visat att det inte måste vara kört för att man kliver av ibland. Tvärtom.

Carina
Redaktör på Jobbkällan
Taggar: Otaggad