Detta är en dagens gåta. Jag som varit med både före Internets och mobiltelefonernas tid är ganska övertygad om att överlevnad är möjlig, men när VD nyligen blev ett psykfall då det var stopp i linan en timme började jag undra. För om man ringer bredbandsleverantören med de argument han framförde så måste man ju börja undra över både det ena och andra.

Det är klart att jag förstår hur viktig och nyttigt det är med Internet. Det är inte det. Så insnöad är jag inte. Det är mer när folk verkar se det som livets slut och jordens undergång att de för en stund inte kan komma åt det där globala nätet som det verkar lite väl överdrivet.

En dag på kontoret slutade stora dela av kontakten med omvärlden att fungera. Att telefonerna slutade fungerade verkade ingen märka förutom Berit. Folk ringer ju knappt via landlinor numera. Men att Internet slutade fungera märkte de flesta ganska fort. Hur de märker det när de är på toaletten har jag fortfarande inte listat ut dock…

VD kom självfallet rusande ur sitt rum inom sextio sekunder rakt till mitt rum.

- Internet fungerar inte. Gör något!

- Ja, hm, jag ska kolla upp det. Ska bara göra färdigt i en rapport här, svarade jag lugnt.

- Nej, nej, nu direkt måste du kolla det. Internet är affärskritiskt.

Nu förhandlade jag med mig själv om jag skulle käfta lite eller inte. Jo, för en gångs skull var jag på det humöret.

- Tja, rapporter över företagets relativa välmående kan också anses affärskritiska.

- Var inte så besvärlig nu! Gör ditt jobb!

Är det 112 man ringer om Internet är nere, började jag undra nu, men insåg att jag hade förbrukat dagens – kanske veckans – utrymme för uppkäftigheter. Så jag traskade lydigt som en väldresserad jycke bort till det rum där vi har alla apparater och kablar. VD hängde på. Jag hade knappt fått näsan in i rummet förrän han otåligt undrade:

- Nå, vad är felet?

Mitt behov av att vara lite uppkäftigt fanns kvar, men jag lyckades bemästra impulsen att svara något som hade med VD att göra apropå fel.

Nu är jag ju ingen tekniker bevars, men jag kunde se att inga lampor som vanligen blinkar, blinkade vid detta tillfälle. Alla sladdar satt i. Inga knappar var fel intryckta eller ointryckta eller så. Allt verkade rätt och varför skulle det inte vara det när ingen varit där och kunnat klanta till det? (VD har inte nyckel dit).

Så jag tvingades förstås ringa bredbandsleverantören och undersöka saken närmare. Som om de visste alldeles direkt. VD stampade i golvet som ett otåligt barn och medan jag satt i telefon stod han bredvid och frågade ”Vad säger dom, vad säger dom?”

- Tja, de vet inte riktigt vad som har hänt, men de undersöker saken.

VD gick sin väg, till sitt rum, men var snart tillbaka. Han ryckte åt sig luren och tog över samtalet med kundtjänsten.

- Jag är NN, VD på XX och nu kräver jag att få veta varför vår Internetuppkoppling inte fungerar längre. Det här är mycket viktigt för vår verksamhet. Förstår ni, förstår ni?

Utan att vänta på något eventuellt svar från andra änden, fortsatte han, allt mer exalterad (vilket delvis brukar bero på hans stigande nöjdhet över sig själv och sina insatser).

- Det är verksamhetskritiskt, företagskritiskt och lönsamhetskritiskt.

Just där stannade han upp en aning och såg lite extra nöjd ut över de fina orden han fått till.

- Om inte Internet fungerar hos oss kan inte våra kunder se vår hemsida och då kan de gå till en konkurrent och det vore förödande för oss. Vi gör konkurs. Hör ni det: KONKURS! Jag kommer att hålla er och er VD personligen ansvarig för detta. Förstår ni vad jag säger? Va?

Under tiden fortsatte jag med min rapport, av vilken det enkelt även just i denna stund framgick att någon konkurs ingalunda var i åstundande. VD fortsatte dock att vräka överdrifter genom det mobila telefonnätet. Innan han var klar var detta avbrott på kommunikationen mellan datorer en nationalekonomisk katastrof och förmodligen något EU skulle komma att undersöka och ha synpunkter på. Sverige skulle bli ett u-land, barn svälta och sedan århundraden utrotade sjukdomar börja härja.

- Ni kommer att få bo i en lerhydda och få malaria!

Hur nu lerhyddor och malaria på något sätt är relevant för Sverige. Om han sagt grottor och böldpest... Nå, han har ju inte direkt förläst sig på högskolan om vi säger så.

En halvtimmes stopp på Internet skulle alltså flytta oss tillbaka till stenåldern eller göra oss till ett afrikanskt u-land. Enligt VD. Inga proportioner i onödan här inte. Nu är ju inte ens vår verksamhet särskilt beroende av Internet och vad hemsidan anbelangar ligger den i tryggt förvar på en server hos någon annan.

Han fortsatte i gott och väl en halvtimme med sina märkliga förklaringar och utbrott. Det han inte hade märkt var att han med kinden i upphetsningen råkat komma åt knappen med en röd lur på. För länge sedan. Tur det. Ingen hade därmed hört hans verbala framfart. Det var jag som upptäckte det där med telefonen, men jag hade ju redan gjort slut på min kvot av protester till VD för dagen, kanske till och med veckan…

Nu hade det gått en timme och jag hade gett mig ut från mitt tjänsterum eftersom det började skava så illa i öronen. Rent pinsamt, måste jag säga. Således gick jag istället till hans rum, tog dagens upplaga av en tidning och satte mig bekvämt tillrätta i hans besöksstol för att läsa. När han slutligen kom in på sitt rum gick han raka vägen fram till sin dator.

Klick, klick och sidan visades. Nu funkade det igen. Jag sneglade försynt över hans axel. Två statusuppdateringar på Facebook. Så mycket av vår kritiska verksamhet hade han alltså inte tappat. Det gick att ta igen. Nationen var räddad.

Mr Frog

Internet-oberoende kontorsråttta